Nattankar. Igen.

En ensamhet. 

som trots allt lägger sig ganska bra. 

fast att allting är så jävla taskigt hänt.

vet inte om det är en väldigt bra specifik egenskap jag har.

eller om jag bara har jävligt tur..

men det brukar lyckas varje gång.

kanske för att jag vägrar ta skit. 

såras mitt hjärta, då stänger jag av.

ingen idé att stå kvar och trampa.

varför ska någon som sårar förtjäna mig?