Reality.

Jag tror verkligheten hann ikapp lite igår..

och allt känns förjävligt.

det är verkligen slut.

han kommer inte komma tillbaka.

och jag är ensam med en bebis.

även om han hjälper till så mycket han bara kan..

vilket han också kommer göra..

så är jag ändå ensam.

det är ju mitt eget "fel" att jag skaffade barn.

mitt och ingen annans ansvar.

men jag signade inte upp för det här ensam.

vi var ett team. en familj.

jag tog även hand om en onge som inte ens var min egen.

allt jag offrade och kämpade för det här. 

och sen kastas det bara bort.

allt känns rätt så jävla orättvist just nu.

Ja, jag är otroligt bitter.

men jag måste få vara arg. 

vara så arg och arga mig så mycket jag kan.

så att det någon gång går över..

att vara arg är inte min starka sida.

och jag gillar det inte ett dugg.

men mellan det arga är jag fortfarande mitt glada trevliga jag.

så ni behöver inte undvika mig, hehe.